Tidiga dagarRedigera
Mitchell föddes i Ealing, Middlesex, som son till Phyliss C (född Preston) och Thomas J Mitchell den 9 juli 1946 (även om flera moderna källor felaktigt har hävdat att han föddes 1947). Som tonåring medverkade han i ett tv-program för barn, Jennings at School, och hade en huvudroll i den brittiska filmen Bottoms Up från 1960 tillsammans med Jimmy Edwards.
Mitchell blev musiker genom att arbeta i Jim Marshalls trumbutik på lördagar medan han fortfarande gick i skolan. Bland trummisar var hans främsta influenser Elvin Jones och Tony Williams. Ett av hans första band var Soul Messengers, som bildades på Ealing Club med saxofonisten Terry Marshall, son till Jim Marshall.
I början av sin karriär skaffade han sig betydande musikalisk erfarenhet som turné- och sessionsmusiker och arbetade med Pete Nelson and the Travellers, Frankie Reid and the Casuals (1962), Johnny Harris and the Shades, the Pretty Things, Bill Knight & the Sceptres, the Riot Squad och The Who som sessionstrummis medan bandet höll på att byta ut Doug Sandom mot Keith Moon. År 1965 ersatte han också tillfälligt Viv Prince som trummis i Pretty Things.
Georgie Fame and the Blue FlamesRedigera
Från december 1965 till oktober 1966 var Mitchell trummis i Georgie Fame and the Blue Flames och medverkade på deras album Sweet Things från 1966. I en intervju från 2015 minns Fame: ”Hans främsta hjälte var jazztrummisen Ronnie Stephenson och om man tittar på tidiga filmklipp av Mitch hade han den där Ronnie Stephenson-looken, sättet han satte sin käke på. Och han älskade att slå runt på cymbalerna som Ronnie, men i mitt band gillade jag arrangemangen ganska tajta. När han började skramla runt sa jag ’spela bara hi-hat!'”.
The Jimi Hendrix ExperienceEdit
Mitchell provspelade för Jimi Hendrix Experience den 6 oktober 1966 och valdes framför Aynsley Dunbar i en slumpmässig omröstning. Mitchells snabba, drivande, jazzinfluerade spel passade bra ihop med Hendrix öppna, revolutionära sätt att hantera elgitarren. Han spelade på de tre bäst säljande studioalbumen från Experience, Are You Experienced (1967), Axis: Bold As Love (1968) och Electric Ladyland (1968).
Mitchell stannade kvar hos Hendrix efter att Experience upplöstes när Noel Redding slutade i juni 1969. Han uppträdde med Hendrix utökade besättning på Woodstock (augusti 1969). Mitchell ersattes kortvarigt med Buddy Miles för albumet Band of Gypsys (1970), men återförenades med Hendrix (med Billy Cox på bas) för turnén The Cry of Love i april-september 1970. Han spelade in det mesta av materialet till Hendrix oavslutade fjärde studioalbum, som dök upp på The Cry of Love (1971), Rainbow Bridge (1971) och War Heroes (1972).
Andra projektRedigera
I december 1968 spelade Mitchell med Dirty Mac, ett all star-band som samlades för Rolling Stones Rock and Roll Circus. Bland de övriga medlemmarna fanns John Lennon som sångare och rytmgitarrist ”Winston Leg-Thigh”, Yoko Ono som stod för improviserade urskrik, Eric Clapton som gitarrist och Keith Richards som basist. Gruppen spelade in en cover av ”Yer Blues” samt en jam kallad ”Whole Lotta Yoko”. Samtidigt som Mitchell arbetade med Hendrix från slutet av 1969 till början av 1970 samarbetade han också med bandet Jack Bruce and Friends som leddes av den före detta basisten/sångaren Jack Bruce från Cream, med keyboardspelaren Mike Mandel och jazzfusionsgitarristen och den framtida frontfiguren från Eleventh House, Larry Coryell.
Post ExperienceEdit
Efter Hendrix’ död avslutade Mitchell produktionsarbetet med ingenjören Eddie Kramer på ofullständiga Hendrix-inspelningar, vilket resulterade i utgivningarna The Cry of Love och Rainbow Bridge. År 1972 slog han sig samman med gitarristerna Mike Pinera och April Lawton för att bilda Ramatam. De spelade in det första av Ramatams två album och var förband till Emerson, Lake & Palmer vid ett antal konserter. Mitchell och Hendrix hade erbjudits platser i bandet som Keith Emerson och Greg Lake höll på att bilda, men Carl Palmer fick trumplatsen istället. Ramatam nådde aldrig någon kommersiell framgång och Mitchell lämnade akten innan deras andra album släpptes. Han uppträdde också på konserter med Terry Reid, Jack Bruce och Jeff Beck som ersättare för trummisen Cozy Powell. Mitchell trummade tillsammans med John Halsey i 1970-talets jamband Hinkley’s Heroes, den enda gången han spelade tillsammans med en annan trummis. År 1974 provspelade han för Paul McCartneys band Wings men förlorade rollen till Geoff Britton i ett annat myntkast.
För resten av 1970-talet fram till 1990-talet fortsatte Mitchell, halvpensionerad och bosatt i Europa, att uppträda och ibland spela in skivor. År 1986 gick Mitchell samman med jazzmusikern Greg Parker och gjorde en musikvideosession av Led Zeppelins ”Black Dog”. Han gjorde sessioner på Junior Browns album Long Walk Back och deltog i olika Hendrix-relaterade inspelningar, videor och intervjuer. År 1999 var Mitchell en del av Gypsy Sun Experience tillsammans med den tidigare Hendrixbasisten Billy Cox och gitarristen Gary Serkin. Han medverkade även på Bruce Camerons album Midnight Daydream som inkluderade Billy Cox, Buddy Miles och Jack Bruce.
DeathEdit
Han tillbringade sina sista dagar med att fira Hendrix musik under Experience Hendrix-turnén 2008. I nästan fyra veckor reste turnén på en 18-städers turné i USA och slutade i Portland, Oregon. På turnén medverkade även Billy Cox, Buddy Guy, Jonny Lang, Robby Krieger, Kenny Wayne Shepherd, Eric Johnson, Cesar Rosas, David Hidalgo, Brad Whitford, Hubert Sumlin, Chris Layton, Eric Gales och Mato Nanji. Fem dagar efter turnéns slut dog Mitchell i sömnen den 12 november i sitt rum på Benson Hotel i Portland av ”naturliga orsaker”. Mitchell hade varit vid dålig hälsa i många år på grund av alkoholrelaterade problem. Han var den sista överlevande medlemmen av den ursprungliga Experience. Mitchell hade planerat att lämna Portland samma dag för att återvända till sitt hem i England. Han begravdes i Seattle. Han efterlämnar sin fru Dee, en dotter och två barnbarn.